Helsingfors stadsplanering har under 2010-talet åkt in i en återvändsgränd. Den under tillväxtyra 2016 godkända generalplanen förutsatte en planering för 200 000 invånare till de 660 000 vi har nu. Detta betyder att man borde bygga bostadshus, affärslokaler, skolor, daghem och allt annat för en befolkningsökning som motsvarar Tammerfors invånarantal. Även om staden bygger tätt och högt nästan överallt behöver man ingen kristallkula för att se att många skogar, parker och andra friområden, liksom Malms flygplats, måste bebyggas om generalplanens målsättning skall beaktas.
Nu när man börjat genomföra generalplanen har det föranlett protestaktioner på många håll, bland annat Nordsjö, Degerö, Drumsö, Gumtäkt och Södra Haga. Människorna frågar sig varför man måste avstå från sin lilla skog eller park som ofta är det enda rekreationsområdet i närheten. I Södra Haga vill staden bygga en "boulevardstad" för 2 500 människor i Djurbergsparken, ett enastående skogs- och klippområde som varit park i 70 år. Hagaborna har rest sig i kamp för sin park (HBL 15.3) och fått stöd av SFP, Vänsterförbundet, Sannfinländarna och Kristdemokraterna, medan de stora partierna – Samlingspartiet, De Gröna och Socialdemokraterna – hittills stött en hög byggnadsrätt i parken.
Björn Månsson har fäst uppmärksamhet på att staden ofta stöter på motstånd i rättsinstanser med sina överdrivna byggnadsplaner (Helsingin Uutiset 19.5). Så skedde med byggnadskvarteren i Centralparken vid Tavastehusleden och så kan mycket väl även ske med "boulevardstaden" vid Vichtisvägen. Då har mycket arbete och kostnader offrats i onödan. Har Helsingfors en alltför stor ambition att växa stort, men inte vackert, frågar Månsson.
Även centrumplaneringen i vår stad är på villovägar. Framstående arkitekter och stadsplanerare har i en pamflett "Kenen kaupunki?" (finns att läsa på finska på nätet) riktat skarp kritik mot stadens nuvarande planering. De påstår att fastighetsinvesterarna och de stora byggnadsföretagen har fått en alltför dominerande ställning i stadsplaneringen. Kulturhistoriska värden och miljöhänsyn åsidosätts. Ett exempel är Elielplatsen. Höga kontorsbyggnader skulle överskugga Eliel Saarinens mästerverk, kollektivtrafiken försämras då bussarna förvisas till Kampen och fotgängarna få trängas på den lilla skvären som blir kvar.
Allt kan inte bebyggas med höghus. Ett vackert och fungerande centrum behöver även parker, torg och små skvärer. De är inte råmark som kan ändras till byggnadstomter bara för att tillfredsställa privata intressen. Varför skall man över huvud taget bygga mera kontorshus med tillhörande parkeringsgarage i det historiska centret? Det för bara med sig mera biltrafik och trafikstockningar, mera trängsel och rusning.
I bakgrunden för den felaktiga stadsplaneringen är en ideologi som idealiserar tillväxt och täthet. Mänsklig skala är något negativt. Detta framstår klart ur den nyligen godkända strategin för fullmäktigeperioden 2021–2025, kallad "Plats för tillväxt". Beslutsfattarna borde inse att staden snart är fullbebyggd. Alla som skulle vilja det kan inte beredas bostad inom Helsingfors trånga gränser. Helsingfors, Esbo och Vanda bildar redan nu tillsammans en metropol på 1,2 miljoner invånare. Är detta inte tillräckligt? Utgångspunkten för stadsplanering borde vara de nuvarande invånarnas behov och önskemål, inte en tävling med Östersjöområdets andra metropoler om vem som är störst.
Lauri Nordberg, jurist vid Miljöministeriet (pensionerad), medlem av Helsingfors stadsplaneringsnämnd 1970–1992, vice ordförande för förbundsstyrelsen i Nylands förbund 1993–1996.
Comments
Post a Comment